Juldagen den 25 december. Dags för avfärd till Varadero:

Vår resebyrås representant hade uppmanat oss att vara i foajén senast kvart i tio. Vi skulle bli upplockade av en buss för avfärd till provinsen Matanzas och turistparadiset Varadero, ca 12 mil österut. Klockslaget var fiktivt för bussen skulle hämta flera passagerare runt om hotellen i Havanna före oss.

Dessförinnan packade vi ihop våra prylar och pinaler och besökte restaurangen för den sista frukostbuffén på hotel Parque Central. Det är svårt att förstå att vi hade någon aptit efter gårdagens bastanta julmiddag, men se, det hamnade än det ena, än det andra på tallriken.

Det var nästan sorgligt att ta farväl av "tortillamakaren". Han hade stått i princip varje dag under de senaste fem åren och "servat" hotellets gäster med stekta ägg à la "sunny side up", vändstekta diton och sist, men inte minst, underbart goda omeletter. Så även idag.
Man kunde få omeletterna i princip som man själv ville: med ost, skinka, champinjoner, paprika, lök, tomater. You name it, och han fixade det! Alltid med ett leende på läpparna och tid för lite småprat, trots en växande, stundom irriterad kö bakom. Jag smög in två ihopvikta dollarsedlar i min näve som jag överlämnade när jag tog emot min sista ost- och skinkomelett och önskade honom lycka till i framtiden.

I väntan på bussen och lite tragisk statistik
Strax efter halv tio hade vi checkat ut och vi satte oss med våra resväskor i baren med uppsikt över incheckningsdisken. Vi antog att det fortfarande var gott om tid innan bussen skulle dyka upp så undertecknad beställde in en cafe con leche. I motsats till frukostbufféns "cafe americano", ett kaffeblask där man nästan kunde se skeden vid omrörning, fick jag "riktigt" kaffe gjort i en espressomaskin serverat med varm, skummad mjölk. Maken fick sin nya favoritdryck, en daiquiri, trots den tidiga timmen. Kyparen såg våra resväskor och utbrast: Lämnar ni oss redan? Sen önskade han oss en trevlig resa.

Vi hade inte fel när det gällde bussens ankomstid, en dryg timme senare hade den fortfarande inte dykt upp. Under vår väntan fick vi trevligt sällskap.
Holländaren som började konversera med oss var dock ovanligt nere och deppig. Han hade bedrivit handel med Kuba under de senaste femton åren och för första gången hade han lämnat sin familj ensam hemma i Holland under julhelgen. Han kände sig uppenbarligen ensam och behövde snacka med någon. Det var nog därför han tog initiativet och påbörjade samtalet med oss. Han var så trött på Kuba att han kände sig spyfärdig, berättade han.

Vi var ju givetvis nyfikna på om det hade börjat vända till det bättre för folket under senare år. Beskedet vi fick var raka motsatsen. Sedan berlinmurens fall är det sämre ställt än någonsin för kubanerna. Den kubanska ekonomin föll ihop som ett korthus som utsatts för en vindpust när landet förlorade sin främste handelspartner och understödjare, Sovjetunionen. En ny samhällsklass (i det klasslösa Kuba, en sån ironi!) kan tydligt skönjas, de som har möjlighet att få tag på amerikanska dollar.

"La lucha" (kampen) pågår med förnyad intensitet. Det är en kamp om främst två saker: ett försök att överleva bristen på varor och tjänster och en kamp för att överleva den dubbelbottnade ekonomin med amerikanska dollars. Det är inte längre en fråga om att ha "valmöjligheten" att kunna köpa varor av bättre kvalitet samt bristvaror i dollaraffärerna, nu är dollaraffärerna snarare den enda valmöjligheten för att få mat.

Enligt partiet beror krisen på det amerikanska embargot, men det är nog en sanning med modifikation. När Sovjet brakade ihop 1989 så framträdde misskötseln av de statliga kubanska jordbruken snabbt. Nu kunde man inte längre få tag i konstgödsel, jordbruksmaskinerna strejkade en efter en i takt med att det inte gick att få tag i drivmedel eller reservdelar till dem. Det katastrofala resultatet blev att skördarna minskade drastiskt och ibland uteblev helt!

Holländaren berättade att direktörerna på de statliga kubanska företagen han hade kontakt med uppbär en månadslön i kubanska pesos som motsvarar 17 amerikanska dollar! Bara tanken på att vi spenderat 75 dollar per skalle för gårdagens julmiddag fick mig att skämmas och må illa! Holländarens Rolexklocka (äkta vara eller ej) som glänste på hans vänstra armled skulle ta minst en livstid, om någonsin, för en vanlig kuban att tjäna ihop till.

"La libreta", kubanernas ransoneringskort, ger mindre och mindre i utdelning. Folk talar nostalgiskt om 1980-talet då man tom kunde få ut kläder på sin libreta. Nu för tiden får kubanerna på sin höjd ut något kilo ris, ett kilo bönor och lite bröd på sitt kort. Ett halvt kilo gul lök i "Agromercadon", den statliga livsmedelsbutiken, kan ju verka väldigt billig för oss. Men med tanke på att priset för löken motsvarar 20 procent av en månadslön så ter sig situationen genast annorlunda.
Mina tankar gick till damen på parkbänken i Parque Central som jag träffade första dagen i Havanna. Hon började nästan att gråta av glädje när jag gav henne en dollar. Hennes julhelg var räddad.

Den genomsnittliga kubanska månadslönen ligger på dryga 200 pesos (ca 10 amerikanska dollar i månaden). Att systemet med jineteros (fixare) vuxit sig starkt är ju inte på något sätt förvånande.

Adiós Habana
Till slut dök bussen upp. Vi höll nästan på att missa den under vårt samtal med holländaren.
Färden gick längs kusten och vi åkte förbi "Las playas del Este", den fem mil långa sträckan med Havannas östra stränder, ett mycket populärt utflyktsmål för havannaborna.

Så lämnade vi huvudstaden bakom oss och färden fortsatte längs en ganska enformig kuststräcka. Landskapet domineras av fula oljeborrtorn vid strandkanten. Det är här man tar upp och raffinerar landets egna oljereserver. Tyvärr är kvaliteten dålig eftersom oljan innehåller mycket svavel. Den duger inte till att förvandla till välbehövlig bensin, däremot används den för att producera el vid Kubas oljedrivna elkraftverk.

Valle de Yumurí och Bacunyayagua-bron
Strax innan vi anlände till Matanzas, huvudstaden i provinsen med samma namn, fick vi en välbehövlig paus. Bussen stannade till vid en "turistfälla" bredvid Bacunyayagua-bron. Bron ligger ca 8 mil öster om Havanna och korsar Yumurífloden. Den är med sina 110 meter den högsta bron på Kuba.

Från utsiktsplatsen fick vi en hänförande vy över "Valle de Yumurí", den trädklädda Yumurídalen. Det vackra ondulerade landskapet kantas av kungspalmer och trots att det var december så blommade det vackert lite här och var.
Yumurídalen är känt för sina hälsokliniker som är specialiserade på behandling mot stress, astma och högt blodtryck.

Guiden på bussen rekommenderade oss att prova "Piña Colada" som såldes i baren vid utsiktsplatsen. Den skulle enligt henne vara den bästa på Kuba. En sådan uppmaning kunde vi ju inte motstå ;o)
Piña Colada görs på vit rom, ananasjuice och cocosnötsmjölk. Den var lite väl sötsliskig för min smak. Drinken serverades alkoholfri men romflaskorna stod framme på bardisken och det var bara att hälla i så mycket som man önskade.


Matanzas
Efter en färd ytterligare sju kilometer österut så nådde vi staden Matanzas. Matanzas kallas även för det kreolska Venedig på grund av stadens alla broar som korsar Yumurí- och San Juan-floderna härs och tvärs.

Matanzas betyder dock slakt på spanska, namnet har staden fått från alla slakterier som fanns här förr i tiden. När det framkom hur lukrativt det vita guldet (sockret) var så övergav plantageägarna sin ursprungliga bokskapsskötsel och övergick till den betydligt mer inkomstbringande sockerrörsodlingen. Vid 1700-talets slut blev kubanerna till och med tvingade att importera kött från att tidigare varit köttexportörer. Matanzas har den fjärde viktigaste hamnen i världen för sockerexport.

Jag hade gärna stannat ett tag i Matanzas för att utforska staden, men både guiden och busschauffören var angelägna att köra vidare mot Varadero. Antagligen ville de flesta passagerarna komma fram till sina hotell också.

Framme i Varadero
Efter en drygt tre timmar lång bussfärd så körde vi till sist genom vägtullen och bommen som spärrade av infarten till turistparadiset Varadero. Varadero ligger på den 2 mil långa halvön "Península Hicacos". Från början levde här en indianbefolkning, men de blev snabbt tillfångatagna och utnyttjades som slavar i provinsen Matanzas "ingenios", sockerplantage.

Spanjorerna visade inget som helst intresse för denna torra och sandiga halvö, några sockerrör gick ju inte att odla här och guld var det ännu sämre ställt med. På den tiden fanns ju inte dagens motsvarighet till guld, dvs amerikanska dollarsedlar ;o)
Halvön låg orörd ända till i slutet på 1800-talet då några rika kreolfamiljer från Cárdenas köpte upp mark för att bygga sina fasionabla sommarhus. Föga kunde de ana hur halvön skulle utvecklas efter det...

Precis som vi var de sista att bli upplockade av bussen på morgonen så var vi också de sista som blev avsläppta. Vårt hotell Meliá las Américas låg längst ut av bussresenärernas hotell, ungefär i mitten av den långsmala halvön.

Incheckningen gick snabbt och smidigt och portiern överlämnade även ett meddelande från den lokale resebyrårepresentanten. Representanten ville träffa oss nästa dag kl 10.45. Vidare fick vi sex stycken lunch/middagskuponger till ett värde av 20 amerikanska dollar stycket eftersom vi hade beställt halvpension. Dessa kunde användas för mat på någon av hotellets utskänkningslokaler, dock ej till dryck.

Vi tog hissen upp till vårt hotellrum, och strax därefter kom väskorna. Det första vi gjorde var att gå ut på balkongen för att insupa havsluften. Vi hade inte utsikt mot playan, däremot mot Cárdenasbukten och två av Varadero Golfclubs hål. Eftersom halvön är så smal så ser man hav åt vilket håll man än vänder sig. Efter ett tag så märkte vi att balkongens väderstreck var perfekt, vi blev inte direkt drabbade av de stundtals kraftiga atlantvindarna.


Så var det dags att få något i magen, vi ville få en lättare lunch eftersom vi skulle utnyttja två av våra kuponger för middag på kvällen.
Vi tog hissen ner för att inspektera hotellet och dess omgivningar. Det fanns mysiga promenadstigar kantade av majestätiska palmer och en av dessa stigar tog oss ner till stranden. Vid strandkanten fanns en av hotellets enklare restauranger, en pizzeria som även hade pasta på menyn. Sagt och gjort, det blev vårt val.

På vägen tillbaka passerade vi golfklubben. Vi blev riktigt sugna på att spela. Vårt sug på golfspel slogs snabbt i sank. Det var hutlöst dyrt! 70 dollar per skalle i greenfee och ytterligare 30 dollar per person för att hyra golfklubbor. Eftersom gubben inte har någon större ork på grund av stundande hjärtklaffsbyte så skulle vi också behöva punga ut med 30 dollar för hyra av golfbil. Nej, vi fick nöja oss med att kolla in golfspel från vår balkong.
På golfklubbens parkering stod denna fina, men slitna jänkare parkerad. Undrar just om den rullar fortfarande?

Vi kände att det var dags för en siesta efter maten och promenaden. Innan vi åkte upp på hotellrummet stannade vi till vid en av barerna, en procedur som skulle upprepas många gånger eftersom det inte fanns så mycket annat att göra på hotellet ;o)
Dos daiquirís, por favor! Två stycken daiquiri tack!
Ingredienserna till daiquiri finns här.

Vi slaggade nog i drygt två timmar, det hade varit en tröttsam dag trots att vi inte hade gjort så mycket mer än att suttit på våra häckar i en buss på skumpiga vägar.

Vi avslutade dagen med middag i hotellets huvudrestaurang. Där serverades en god buffé och till den valde vi ett spanskt vin. Våra kuponger täckte maten men vinet fick vi betala vid sidan om eftersom dryck inte ingick på kupongen.

Kubanska musiker, en grupp vid namn " Cuarteto Nueva Imagen" (ungefär nya imagekvartetten), underhöll oss med några låtar ur sin repertoar. Som alla andra "gatumusikanter" vi stött på, så sålde de hembrända cd-skivor med sin musik. Vi köpte en av dem för 15 dollar.
Har man tur så funkar skivan eller kasetten, fungerar den inte så har man i alla fall gjort några kubanska musiker glada genom att stödja deras musik.

Eftersom internationella copyrightregler inte gäller på Kuba så bränns det friskt. Man kan lätt hitta många piratkopior på både musik och på video-filmer.
En varningens ord är på sin plats när det gäller piratkopierade videofilmer, de är gjorda för det amerikanska systemet och fungerar inte (vare sig med tur eller inte) i våra svenska videoapparater.

Efter att ha kollat på en kubansk modevisning i hotellets foajé, de hade någon typ av underhållning varje kväll, åkte vi upp på rummet och lade oss för natten.